Detta är vår hall just nu. En hinderbana av vad som vid första anblicken ser ut som en S&M-dungeon. Det är alltså vårt gym på 100 kilo som jag ENSAM monterade isär och flyttade ut till hallen igår.
Ni kanske har undrat varför det har varit tyst sedan jag kom hem från Thailand. Ni kan sluta undra.
Det är logiskt, vi flyttar på fredag/lördag och tills dess behöver det alltså hetspackas och flyttstädas.
Vardagsrummet. Hinderbanan är över. Det går inte längre ens att komma in där. Fullt från alla vinklar. Vi bor därmed enbart i sovrummet. Vi äter, sover och sk**er där, kan man säga...
Gissa vem som får göra det mesta av det? Inte farbror doktorn inte. Han ursäktar sig med 8 timmars arbetsdag. Den som har det svårare att smita undan är jag som är freelance och jobbar hemifrån.
Av någon anledning anses inte freelance-are ha ett jobb och kan därför alltid ställa upp i tid och otid. Folk som jobbar som anställda är ju så duktiga och slipper efter att arbetsdagen är över...
Det här är vårt matrum. Ännu en tortyrkammare både visuellt och i ångest när man ser det.
Jag tänkte ändå att jag måste göra ett blogginlägg. Inte av dåligt samvete för att jag inte har gjort ett vettigt inlägg på ett tag lika mycket som att jag faktiskt behöver medlidande över miljön jag tvingas leva i och för att jag känner mig som slaven som inte får lön för mödan utan enbart belönas med bröd och vatten efter 16 timmars arbete. (Det finns en sanning i det. Det är slut på mat och jag äter det enda som finns kvar att äta)
Det här är vardagsrummet från den andra vinkeln, dvs genom alkoven. Jag undrar varför jag drömmer hetsjaktsdrömmar om trånga ytor varje natt och vaknar kallsvettig?
Låt mig också tillägga att jag har nackspärr ända sedan i början av Thailandresan. Har aktivt diskbråck som inte blev ett dugg bättre efter igår av att lyfta ut 100 kg gym + 400 kg vikter och ställa rubbet i hallen.
På det är jag magsjuk. Diarrée och kräkningar. För att vara tydlig och mycket grafisk.
Har fått nåt som tydligen går just nu enligt farbror doktorn. Han konstaterade det bara, daltade inte ett dugg med mig och tog inte bördan från mina axlar på något sätt genom att exempelvis skruva ner ett högt sittande skåp, rullgardiner och taklampor. Han åt sin middag, pillade sig i naveln och kollade tv-serier tills jag somnade av utmattning.
Antalet kartonger. Flyttlådor + banan = 80 stycken.
Jag tänkte i alla fall att jag gör ett blogginlägg så att ni inte börjar tro att jag är död, vilket jag visserligen är. Död i levande form. Även kallad zombie.
Sagt var dock inte lika med gjort. Först började jakten på den heliga graalen. Dvs kameran. Letat i en halvtimme men får ge mig. Den är antingen av misstag nedpackad redan eller ligger någonstans mellan Dover och Calais och däremellan finns tyvärr en oigentränglig mur.
Då tänkte jag att jag får ta mobilen.
Vart fan är den då?
Kanske borde ringa den?
Men vart i helvete är hemtelefonen?
Hur fan hittar man i den här röran?
Hittar hemmaluren och ringer men mobilen är urladdad.
Hittar även mobilen på en målarlåda. Måste ladda den.
Vart har vi lagt mobilladdarsladden?
Får ladda den på datorn om jag hittar den.
Ingen idé att använda mobilen som kamera tills den har fått ladda i nån timme, n
är jag väl hittar sladden...
Måste fota med datorns web-kamera....
Osv, osv, osv. (Glöm ej, detta är min vardag just nu. Begär icke inlägg! De är en bonusångest jag ej behöver!)
Jag är anal. Mycket anal. Kontrollfreak. Gillar en nästan abnormal ordning och reda. Inte pedant men kontrollerad. Den här miljön ruckar oerhört på mina inre prepubertala barndomstrauman eller vad fan det är som har orsakat ordningsbehovet och Freud får mycket att reda ut här.
Vad ska jag lösa? Vad ska jag packa härnäst? Inte fan kan jag ta internetdosan som numera står mitt i hallen. Det är ju min sista koppling till verkligheten. Men lämnar jag det till sist, blir det tusen snubbeltrådar som man ska passera med alla kartonger. Vad göra? Vad göra? Packa bråte. Öppna väg? I vilken kartong? De är ju slut! Springa till ICA. Tigga babanisar?
Lakanen har röda vinfläckar och kebabsås nu. Så blir det när man bor i dem.
Flyr in i sovrummet för att skriva ett inlägg och möts av järnjungfrun. En tortyrkammares drottning. Metall även här. Inte konstigt att man har rännskita och mardrömmar.
Så.
Nu ser ni hur mycket jag har fått kämpa för ett simpelt inlägg till er. Tyck synd om mig. Ha medlidande. Klappa på mig. Kyss mig. Säg att allt blir bättre för ärligt talat kan jag inte se det genom all stål som har byggt en mur för min syn.
